Han har varit med mycket. Kanske mer än vad många andra har upplevt. Charlie Barr har slitit på ångbåtar världen över, levt största delen av sitt liv i aska och svett, till och med varit nära på att bli levande kokt.
– Jag började som trimmer på Aileen Allannah. Det var hårt på den tiden. Man var liten och klen och kolboxarna var stora som hus. Vi jobbade alltid 12-timmarspass och gick sex om sex och ibland fyra om fyra. Det var tufft.
Livet ute på havet var hårt, och var inte för alla, men Charlie berättar att han har haft tur med de människor som har funnits omkring honom. En av hans första chefer bjöd alltid på whiskey var fjortonde dag. Det var nyttigt för kroppen, sa chefen, och så sjöng dem snapsvisor, något som bidrog till den goda stämningen ombord. Detta gjorde att han klarade av det hårda arbetet, för lönen var inget vidare. Han seglade för två pund i hyra, och pengarna räckte inte mycket annat. Maten var inte heller något som lockade, eller som Charlie själv uttrycker det ”teblask, konserver och kex tröttnar man snabbt på”.
Här ser vi Aileen Allannah, en av första båtarna där Charlie fick anställning.
”Människor kan vara idioter oavsett var de kommer ifrån”
Samarbete är en av de viktigaste delarna i vardagslivet på en båt och för att allt ska gå runt. Och mycket olika sorters människor finns det, det kan Charlie intyga.
– Jag har seglat med britter, yankees, tyskar, portugiser och ja, allt! Det är klart det finns folk du inte går ihop med och man får ju till slut ett förinnerligt hat till matroser som inte kan styra, men det beror knappast på var du är född. Människor kan vara idioter oavsett var de kommer ifrån!
Han har varit runt i hela världen, från Aberdeen och Santa Cruz till Newcastle och Antwerp. När jag frågar om det inte har varit jobbigt att inte ha en fast punkt berättar han om den gången i Valencia då han tröttnade på livet ute på havet. En dag tog sina tillhörigheter och sin mandolin och lämnade båten. Han träffade flicka som han blev förälskad i. Hon jobbade som sångerska på bar, lagade gudomlig mat och gav honom husrum.
– Men det livet var inte för mig, säger Charlie. Jag blev alldeles för rastlös så det dröjde inte länge förrän jag var ute på haven igen.
Och om den där gången som kunde ha slutat riktigt illa.
– Ja, man får inte vara varken dum eller lat om man ska stå på en elddurk och fyra. Man har ju varit med om en del, men det värsta var nog när jag höll på att bli levande kokt i Bordeaux.
De skulle göra rent ångpannorna, som så många gånger förr. Det som hände den här gången var att Charlie somnade nere i kitteln. Alldeles för sent vaknade han och upptäckte att manluckorna skruvades på. När vattnet släpptes på och det började eldas där under trodde han att hoppet var ute och det enda som fanns kvar att göra var att läsa upp fader vår. I sista stund öppnas manluckan ovanifrån där en av kamraterna letat efter sin hacka – hackan som Charlie tidigare hade lånat och som han fortfarande höll i högerhanden.
Vad tänkte du i den stunden innan du blev räddad?
– Jag tänkte faktiskt på en rad ur snapsvisan som min gamle chef brukade sjunga, som jag tyckte passade in på mig: ”I was born by the side of the sea”. Så det passar ju bra att det tar slut på havet också, säger Charlie och ler snett.
Charlie Barr som ung.