Att ständigt vara uppkopplade, jaga likes och social status på internet får oss att må dåligt. Att hela tiden se hur lyckade andra människor är får en att fundera varför man själv inte lyckas lika bra. Sen kan vi också fråga oss hur vi ska hinna leva livet samtidigt som vi ska dokumentera och sprida det på sociala medier.
Sedan de sociala mediernas intåg i Svenssons vardagsliv har mycket förändrats. Det som började som Lunarstorm, MSN och Myspace där du gick in någon dag i veckan som en rolig grej har nu blivit Facebook, Instagram, Twitter, Flickr, Periscope, Snapchap, Youtube, Google plus, Pinterest och Linked In flera timmar om dagen där du har en stor del av ditt sociala sammanhang. Det är kanske inte så konstigt att vi söker bekräftelse i ett forum där vi gillar att vara. Men det är farligt. Precis som vilket medie som helst väljer användarna vad som ska synas. Dag in och dag ut ser vi våra bekantas flöden av fikapauser, mysiga middagar och skratt. Vad konstigt att alla andra har så perfekta liv, förutom jag? Är det ingen annan som har en dålig dag eller mår allmänt skit?
Allt fler ungdomar och unga vuxna mår dåligt. Det beror såklart på en mängd faktorer, men jag tror att det här en del av förklaringen. Pressen på att hela tiden prestera, välja rätt utbildning, ha rätt kläder, göra ditten och göra datten, det tar aldrig slut. Den känslan av otillräcklighet försvinner aldrig. För det finns alltid någon annan som har lyckats bättre. Och att lära sig att man duger precis som man är, är inte de sociala mediernas huvuduppgift direkt.
Utmana dig själv – lev livet, IRL
Livet pågår just nu och istället för att njuta av det ser vi livet genom en skärm. Den berömda klyschan Carpe Diem är något vi hela tiden eftersträvar – men glöm för guds skull inte att lägga upp en bild på Instagram medan du gör det! Jag vet flera konserter som jag har varit på där jag under en stor del av spelningen varit så koncentrerad på att ta snygga bilder och få bra filmer att jag efteråt insett att det var där min fokus låg – inte på musiken. Det betyder att även om jag ser bilderna och filmerna efteråt kommer jag inte komma ihåg den magiska känslan som musiken brukar framkalla, utan hur jag kämpade med att hinna få med den där refrängen på filmen. Hur snedvridet det än låter, så är jag rädd för att de allra flesta upplever samma fenomen – inte bara på konserter utan alltifrån tisdagsfrukosten till sin systersons dop. Våga lägga mobilen åt sidan och uppleva nuet på riktigt!